Hopp om våren
Veckan har förflutit med bitande köld, massor av snöfall och idag halv storm. Dock var det endast -1,5 vilket inger lite hopp om vad som komma skall.
Träningen i helgen för Birgitt vet jag inte riktigt vad man ska säga om, kanske ömsom vin ömsom vatten. Om jag ska vara riktigt ärlig tror jag att hon tröttnade ganska rejält på mig i lördags, jag och mina silkesvantar. Nä nu får det f-n vara slut med pjosket tyckte Birgitt och drog till honom med långpisken så det dammade när han reste sig för mig. Jag behöver väl inte säga att vi båda blev ganska så förvånade över tilltaget, men efter en kort diskussion med Birgitt och hennes förklaring att det nog var dags att börja tala om för herren vart skåpet ska stå eller leja en dödsföraktande cowboy som kunde rida in honom ordentligt, eller "brake him" som Birgit milt uttryckte det, så bestämde jag mig för att rida ta mig faan.
Ja jävlar vad han gick sedan, konstigt va! Ja med lite ordning på torpet ska detta kanske gå vägen, alla på läktaren sa så snälla saker om att han var så fin men ibland är det inte utan att man undrar om dom är snälla för att jag inte ska tappa tron på att jag kan rida.
När jag sedan i onsdags tränade för Ninni så tyckte väl hon också att kan Birgitt så kunde hon, så nu är det slut på södebrödsdagarna för mig och dax att börja jobba - puh - jag som är så lat...
Idag däremot gick det inte något vidare att rida. Efter att skrittat ungefär 10 minuter började det rasa snö från ridhustaket och Pjotter och Loppan som då befann sig vid stora portarna på kortsidan där det rasade fann för gott att gemensamt skena över till andra kortsidan med vissa hopp hit och dit för att undvika att springa på de övriga ekipagen i ridhuset. Efter att ha samlat mig igen försökte vi återgå till ridningen och bara nästan när han började spänna av rasade det igen, och igen. Vi var fyra ekipage i ridhuset, jag behvöver väl inte säga att det i det närmaste rådde fullständig kaos när hästarna kastade sig till höger och vänster och däremellan galloperade villt kontra piafferade samtidigt som de med stirrande ögon fokuserade läktarlångsidan varifrån allt rasade.
Det var liksom bara att erkänna att dagens ritt inte blev längre än 20 minuter, det var bara att sitta av och gå ut från ridhuset. Tänk jag kunde till och med känna hjärtat dunka i kroppen på Pjotter genom sadeln, så stressad var han, vi får se hur han är i morgon.
Kramiz
Träningen i helgen för Birgitt vet jag inte riktigt vad man ska säga om, kanske ömsom vin ömsom vatten. Om jag ska vara riktigt ärlig tror jag att hon tröttnade ganska rejält på mig i lördags, jag och mina silkesvantar. Nä nu får det f-n vara slut med pjosket tyckte Birgitt och drog till honom med långpisken så det dammade när han reste sig för mig. Jag behöver väl inte säga att vi båda blev ganska så förvånade över tilltaget, men efter en kort diskussion med Birgitt och hennes förklaring att det nog var dags att börja tala om för herren vart skåpet ska stå eller leja en dödsföraktande cowboy som kunde rida in honom ordentligt, eller "brake him" som Birgit milt uttryckte det, så bestämde jag mig för att rida ta mig faan.
Ja jävlar vad han gick sedan, konstigt va! Ja med lite ordning på torpet ska detta kanske gå vägen, alla på läktaren sa så snälla saker om att han var så fin men ibland är det inte utan att man undrar om dom är snälla för att jag inte ska tappa tron på att jag kan rida.
När jag sedan i onsdags tränade för Ninni så tyckte väl hon också att kan Birgitt så kunde hon, så nu är det slut på södebrödsdagarna för mig och dax att börja jobba - puh - jag som är så lat...
Idag däremot gick det inte något vidare att rida. Efter att skrittat ungefär 10 minuter började det rasa snö från ridhustaket och Pjotter och Loppan som då befann sig vid stora portarna på kortsidan där det rasade fann för gott att gemensamt skena över till andra kortsidan med vissa hopp hit och dit för att undvika att springa på de övriga ekipagen i ridhuset. Efter att ha samlat mig igen försökte vi återgå till ridningen och bara nästan när han började spänna av rasade det igen, och igen. Vi var fyra ekipage i ridhuset, jag behvöver väl inte säga att det i det närmaste rådde fullständig kaos när hästarna kastade sig till höger och vänster och däremellan galloperade villt kontra piafferade samtidigt som de med stirrande ögon fokuserade läktarlångsidan varifrån allt rasade.
Det var liksom bara att erkänna att dagens ritt inte blev längre än 20 minuter, det var bara att sitta av och gå ut från ridhuset. Tänk jag kunde till och med känna hjärtat dunka i kroppen på Pjotter genom sadeln, så stressad var han, vi får se hur han är i morgon.
Kramiz
Skam den som ger sig
Så... nu har äntligen vallen framför trailern flyttats till ett mer ändamålsenligt ställe. Per och jag hjälptes åt att i den strålande solen stånka och pusta oss igenom den massiva isvallen som bildats efter allt töande och snöande men nu är den BORTA.
Den som säger nu att det ska komma mer snö kommer jag inte lyssna på.
Kramiz
Den som säger nu att det ska komma mer snö kommer jag inte lyssna på.
Kramiz
Älskade vinter?
VARFÖR???!!!
Det började lite oskyldigt på morgonen...
När det var så här bara för 1 dag sedan och vi hade börjat leta efter tussilago i strandkanterna.
I stallet var det frid och fröjd i alla fall, trots att alla hästar snöade inne idag liksom alla skolbarn eftersom inga bussar gick.
Kramiz
Det började lite oskyldigt på morgonen...
När det var så här bara för 1 dag sedan och vi hade börjat leta efter tussilago i strandkanterna.
I stallet var det frid och fröjd i alla fall, trots att alla hästar snöade inne idag liksom alla skolbarn eftersom inga bussar gick.
Kramiz
På bettet
Nu är vi äntligen på G igen!
Träningen i onsdags gick riktigt riktigt bra och idag vågade jag äntligen prova mitt dyrköpta Sprenger Dynamic - vilken lycka. Det enda jag ångrar är att jag inte köpte det bettet för flera år sedan. Pjotter som annars mycket motvilligt tar stöd på bettet kände sig för en stund, tvekade lite, trixade lite och föll sedan på plats. Närmare halleluljakänsla än så här kan man väl kanske inte komma - inte för stunden i alla fall. Kanske kanske håller det i sig också så att känslan inte bara var en dagslända.
Vardagarna går på i vanligt mak, isarna som var fantastiska förra helgen är numera inget man vill ut och gå på efter allt ihärdigt töande och blåsande men fortfarande är det rysligt vackert att skåda. Morgonpromenaderna har numera fått permanent tillskott av Viktor som jag utan problem skulle kunna adoptera på stubben, gulligare flaskborste får man leta efter och Tazza och han utgör ett riktigt gulligt par.
Fingret läker fint och numera får det vara ute i det fria när vi är hemma, ytterkläderna på direkt när vi går ut och framför allt när vi är i stallet. Ännu går det inte att använda och all känsel är borta. Jag har kommit fram till att känslan i fingertoppen från översta leden och upp är som när någon kroppsdel har somnat fast konstant... Huden som bildats är micrometertunn och tål varken tryck eller slag ännu vilket gör att jag spretar med mitt pekfinger som andra gör med lillfingret när de dricker kaffe :) Men jag lär mig, jag har blivit en hejare att skriva på tangentbordet numera utan pekfingret även om det fortfarande blir lite fel här och där.
Nä ni... nu ska jag göra fredag och chilla lite i soffan innan arbetslördagen inträder. Lovisa rider hästen Douglas rastar hunden och Per o jag... vi bara jobbar.
Ha en trevlig helg alla
Kramiz
Träningen i onsdags gick riktigt riktigt bra och idag vågade jag äntligen prova mitt dyrköpta Sprenger Dynamic - vilken lycka. Det enda jag ångrar är att jag inte köpte det bettet för flera år sedan. Pjotter som annars mycket motvilligt tar stöd på bettet kände sig för en stund, tvekade lite, trixade lite och föll sedan på plats. Närmare halleluljakänsla än så här kan man väl kanske inte komma - inte för stunden i alla fall. Kanske kanske håller det i sig också så att känslan inte bara var en dagslända.
Vardagarna går på i vanligt mak, isarna som var fantastiska förra helgen är numera inget man vill ut och gå på efter allt ihärdigt töande och blåsande men fortfarande är det rysligt vackert att skåda. Morgonpromenaderna har numera fått permanent tillskott av Viktor som jag utan problem skulle kunna adoptera på stubben, gulligare flaskborste får man leta efter och Tazza och han utgör ett riktigt gulligt par.
Fingret läker fint och numera får det vara ute i det fria när vi är hemma, ytterkläderna på direkt när vi går ut och framför allt när vi är i stallet. Ännu går det inte att använda och all känsel är borta. Jag har kommit fram till att känslan i fingertoppen från översta leden och upp är som när någon kroppsdel har somnat fast konstant... Huden som bildats är micrometertunn och tål varken tryck eller slag ännu vilket gör att jag spretar med mitt pekfinger som andra gör med lillfingret när de dricker kaffe :) Men jag lär mig, jag har blivit en hejare att skriva på tangentbordet numera utan pekfingret även om det fortfarande blir lite fel här och där.
Nä ni... nu ska jag göra fredag och chilla lite i soffan innan arbetslördagen inträder. Lovisa rider hästen Douglas rastar hunden och Per o jag... vi bara jobbar.
Ha en trevlig helg alla
Kramiz
