Hopp om våren
Veckan har förflutit med bitande köld, massor av snöfall och idag halv storm. Dock var det endast -1,5 vilket inger lite hopp om vad som komma skall.
Träningen i helgen för Birgitt vet jag inte riktigt vad man ska säga om, kanske ömsom vin ömsom vatten. Om jag ska vara riktigt ärlig tror jag att hon tröttnade ganska rejält på mig i lördags, jag och mina silkesvantar. Nä nu får det f-n vara slut med pjosket tyckte Birgitt och drog till honom med långpisken så det dammade när han reste sig för mig. Jag behöver väl inte säga att vi båda blev ganska så förvånade över tilltaget, men efter en kort diskussion med Birgitt och hennes förklaring att det nog var dags att börja tala om för herren vart skåpet ska stå eller leja en dödsföraktande cowboy som kunde rida in honom ordentligt, eller "brake him" som Birgit milt uttryckte det, så bestämde jag mig för att rida ta mig faan.
Ja jävlar vad han gick sedan, konstigt va! Ja med lite ordning på torpet ska detta kanske gå vägen, alla på läktaren sa så snälla saker om att han var så fin men ibland är det inte utan att man undrar om dom är snälla för att jag inte ska tappa tron på att jag kan rida.
När jag sedan i onsdags tränade för Ninni så tyckte väl hon också att kan Birgitt så kunde hon, så nu är det slut på södebrödsdagarna för mig och dax att börja jobba - puh - jag som är så lat...
Idag däremot gick det inte något vidare att rida. Efter att skrittat ungefär 10 minuter började det rasa snö från ridhustaket och Pjotter och Loppan som då befann sig vid stora portarna på kortsidan där det rasade fann för gott att gemensamt skena över till andra kortsidan med vissa hopp hit och dit för att undvika att springa på de övriga ekipagen i ridhuset. Efter att ha samlat mig igen försökte vi återgå till ridningen och bara nästan när han började spänna av rasade det igen, och igen. Vi var fyra ekipage i ridhuset, jag behvöver väl inte säga att det i det närmaste rådde fullständig kaos när hästarna kastade sig till höger och vänster och däremellan galloperade villt kontra piafferade samtidigt som de med stirrande ögon fokuserade läktarlångsidan varifrån allt rasade.
Det var liksom bara att erkänna att dagens ritt inte blev längre än 20 minuter, det var bara att sitta av och gå ut från ridhuset. Tänk jag kunde till och med känna hjärtat dunka i kroppen på Pjotter genom sadeln, så stressad var han, vi får se hur han är i morgon.
Kramiz
Träningen i helgen för Birgitt vet jag inte riktigt vad man ska säga om, kanske ömsom vin ömsom vatten. Om jag ska vara riktigt ärlig tror jag att hon tröttnade ganska rejält på mig i lördags, jag och mina silkesvantar. Nä nu får det f-n vara slut med pjosket tyckte Birgitt och drog till honom med långpisken så det dammade när han reste sig för mig. Jag behöver väl inte säga att vi båda blev ganska så förvånade över tilltaget, men efter en kort diskussion med Birgitt och hennes förklaring att det nog var dags att börja tala om för herren vart skåpet ska stå eller leja en dödsföraktande cowboy som kunde rida in honom ordentligt, eller "brake him" som Birgit milt uttryckte det, så bestämde jag mig för att rida ta mig faan.
Ja jävlar vad han gick sedan, konstigt va! Ja med lite ordning på torpet ska detta kanske gå vägen, alla på läktaren sa så snälla saker om att han var så fin men ibland är det inte utan att man undrar om dom är snälla för att jag inte ska tappa tron på att jag kan rida.
När jag sedan i onsdags tränade för Ninni så tyckte väl hon också att kan Birgitt så kunde hon, så nu är det slut på södebrödsdagarna för mig och dax att börja jobba - puh - jag som är så lat...
Idag däremot gick det inte något vidare att rida. Efter att skrittat ungefär 10 minuter började det rasa snö från ridhustaket och Pjotter och Loppan som då befann sig vid stora portarna på kortsidan där det rasade fann för gott att gemensamt skena över till andra kortsidan med vissa hopp hit och dit för att undvika att springa på de övriga ekipagen i ridhuset. Efter att ha samlat mig igen försökte vi återgå till ridningen och bara nästan när han började spänna av rasade det igen, och igen. Vi var fyra ekipage i ridhuset, jag behvöver väl inte säga att det i det närmaste rådde fullständig kaos när hästarna kastade sig till höger och vänster och däremellan galloperade villt kontra piafferade samtidigt som de med stirrande ögon fokuserade läktarlångsidan varifrån allt rasade.
Det var liksom bara att erkänna att dagens ritt inte blev längre än 20 minuter, det var bara att sitta av och gå ut från ridhuset. Tänk jag kunde till och med känna hjärtat dunka i kroppen på Pjotter genom sadeln, så stressad var han, vi får se hur han är i morgon.
Kramiz
Kommentarer
Postat av: Bosse
Ja, det såg riktigt bra ut vid träningen för Birgitt! Otäckt med snöras :( Tur att inget allvarligare hände!
Trackback
