På bettet
Nu är vi äntligen på G igen!
Träningen i onsdags gick riktigt riktigt bra och idag vågade jag äntligen prova mitt dyrköpta Sprenger Dynamic - vilken lycka. Det enda jag ångrar är att jag inte köpte det bettet för flera år sedan. Pjotter som annars mycket motvilligt tar stöd på bettet kände sig för en stund, tvekade lite, trixade lite och föll sedan på plats. Närmare halleluljakänsla än så här kan man väl kanske inte komma - inte för stunden i alla fall. Kanske kanske håller det i sig också så att känslan inte bara var en dagslända.
Vardagarna går på i vanligt mak, isarna som var fantastiska förra helgen är numera inget man vill ut och gå på efter allt ihärdigt töande och blåsande men fortfarande är det rysligt vackert att skåda. Morgonpromenaderna har numera fått permanent tillskott av Viktor som jag utan problem skulle kunna adoptera på stubben, gulligare flaskborste får man leta efter och Tazza och han utgör ett riktigt gulligt par.
Fingret läker fint och numera får det vara ute i det fria när vi är hemma, ytterkläderna på direkt när vi går ut och framför allt när vi är i stallet. Ännu går det inte att använda och all känsel är borta. Jag har kommit fram till att känslan i fingertoppen från översta leden och upp är som när någon kroppsdel har somnat fast konstant... Huden som bildats är micrometertunn och tål varken tryck eller slag ännu vilket gör att jag spretar med mitt pekfinger som andra gör med lillfingret när de dricker kaffe :) Men jag lär mig, jag har blivit en hejare att skriva på tangentbordet numera utan pekfingret även om det fortfarande blir lite fel här och där.
Nä ni... nu ska jag göra fredag och chilla lite i soffan innan arbetslördagen inträder. Lovisa rider hästen Douglas rastar hunden och Per o jag... vi bara jobbar.
Ha en trevlig helg alla
Kramiz
Träningen i onsdags gick riktigt riktigt bra och idag vågade jag äntligen prova mitt dyrköpta Sprenger Dynamic - vilken lycka. Det enda jag ångrar är att jag inte köpte det bettet för flera år sedan. Pjotter som annars mycket motvilligt tar stöd på bettet kände sig för en stund, tvekade lite, trixade lite och föll sedan på plats. Närmare halleluljakänsla än så här kan man väl kanske inte komma - inte för stunden i alla fall. Kanske kanske håller det i sig också så att känslan inte bara var en dagslända.
Vardagarna går på i vanligt mak, isarna som var fantastiska förra helgen är numera inget man vill ut och gå på efter allt ihärdigt töande och blåsande men fortfarande är det rysligt vackert att skåda. Morgonpromenaderna har numera fått permanent tillskott av Viktor som jag utan problem skulle kunna adoptera på stubben, gulligare flaskborste får man leta efter och Tazza och han utgör ett riktigt gulligt par.
Fingret läker fint och numera får det vara ute i det fria när vi är hemma, ytterkläderna på direkt när vi går ut och framför allt när vi är i stallet. Ännu går det inte att använda och all känsel är borta. Jag har kommit fram till att känslan i fingertoppen från översta leden och upp är som när någon kroppsdel har somnat fast konstant... Huden som bildats är micrometertunn och tål varken tryck eller slag ännu vilket gör att jag spretar med mitt pekfinger som andra gör med lillfingret när de dricker kaffe :) Men jag lär mig, jag har blivit en hejare att skriva på tangentbordet numera utan pekfingret även om det fortfarande blir lite fel här och där.
Nä ni... nu ska jag göra fredag och chilla lite i soffan innan arbetslördagen inträder. Lovisa rider hästen Douglas rastar hunden och Per o jag... vi bara jobbar.
Ha en trevlig helg alla
Kramiz
Kommentarer
Trackback
