Angelikas blogg

Idag var det ju så himlans vackert väder, nästan så man blev tårögd så jag beslöt att vi skulle gå en tur i skogen Tazza och jag. Så klart skulle vi gå där ingen hade gått på flera flera dagar vilket då naturligtvis innebar att snödjupet var upp till knäna på mig. Ok tänkte jag, börjar med att pulsa och sedan tar vi den upptrampade stigen hem som belöning. Jag tyckte det lät bra faktiskt och var vid gott mod nästan ända till slutet. Att gå i slowmotion och ändå ha en puls på 180 är sällan man får uppleva men så var det idag.







Pustade något vid stranden men fick ganska snabbt lunka vidare eftersom klockan hade hunnit bli aldeles för mycket då jag gått så långsamt. Rundan som jag vid normalväder klarar av på 35 minuter tog 90 minuter. Klockan hade hunnit bli 11 innan jag var hemma och det är då jag normalt brukar ta in Pjotter inför onsdagsträningen. Lite bråttom blev det. In med hunden på med ridkläderna och iväg till stallet i en faslig fart.
För att fatta mig kort kan jag säga att när jag väl satt till häst var det inte mycket kraft kvar i benen på mig, när dessutom Ninni beordrade mig att använda MER BEN var det inte roligt, inte roligt alls faktiskt... "jag tar faktiskt i så mycket jag bara kan" pep jag fram... "då behöver du komma med mig och träna" kom svaret. Det var bara att bita ihop och jobba vidare. Belöningen vart dock stor då vi gjorde vårt avgjort bästa träningspass på länge.

Nu äntligen hemma, eldat i pannan, gjort Zuccinisoppa med kräftstjärtar och varma mackor med gårdagens köttfärssås och massor av ost. Pratat med bästa väninnan som flyttat tillbaka till Saltis i över 1 timme och känner att kanske kanske är det dags att trappa ner snart, vin är inte ens att tänka på för då kommer jag somna i soffan. Tur kanske att man är hästledig i morgon - eller inte - träningsvärken lär väl komma som ett brev på posten.


Kramiz