Angelikas blogg

Kan man vara otursförföljd??

Det är nästan så man börjar bli vidskeplig, senaste veckan har oturens mörka moln kastat sin skugga över oss på Ingarö - och inte bara på oss uppenbarligen utan ett antal övriga boende på denna annars så idylliska ö har haft sin beskärda del.
Det började smått med punktering på storbilen, följdes därpå att en havererad cementblandare och som grädde på moset blev vi hastigt men inte särskilt lustigt, av med hästtransporten. Jag håller nu tummarna att alla - liksom de goda - ting äro tre, och att det inte kommer fler obehagliga överraskningar.
Kan ni tänka er att vi "har köpt stöldgods"!! Det är verkligen så att man blir mörkrädd!!! :( Tänk att vi gjorde med den som med allt annat som vi köpt begagnat, kollat upp ägare på alla möjliga tänkbara sätt för att få en försäkran om att man tryggt kan handla - men icke sa nicke denna gång. Jag har svårt att sätta ord på den obehagskänsla som infann sig när polisen kom och hämtade transporten för att ta den i beslag - man känner sig typ som en laglös - utpekad - skamlös - skit rent ut sagt. Nu står den där - och väntar på åklagarens besked om den verkligen är stulen eller inte - för det finns - om än liten - en chans att den inte är det. Är den inte stulen får vi den tillbaka, är den stulen så ska lagens kvarnar mala och vi ska snällt få vänta och få vara utan släp - utan ersättning eller någon som helst rätt till någontin för den delen.
Jag har full förståelse för ev tidigare ägare eller försäkringsbolag som vill ha sin ev. egendom tillbaka men oss då - är det någon som tänker på oss. Ja ja, man kan ju köpa nytt för vadå?? 100.000 - tals kronor om man känner för eller ens har råd till det, man måste väl ändå kunna lita på vägtrafikregister, bilregister och övriga register där man kan hämta information om bl a fordon.
Polisen försökte trösta, "försäkringsbolagen är inte intresserade av att bedriva försäljning av återtaget stöldgods, de kommer med största sannorlikhet att kontaka dig för en uppgörelse". Ska jag få äran att köpa vår transport EN GÅNG TILL?????

Nä - nu när värsta chocken har lagt sig känner jag mig bara ilsken på hur jävligt det kan vara ibland och att det drabbat oss. Det enda vi kan göra nu är att vänta och hoppas och under tiden får vi försöka låna släp hos goda vänner och bekanta så att vi hankar oss fram.

Kramiz